Klubbtyper

Driver

Drivers finns i en uppsjö av former. De varierar oftast mellan 42 och 44 tum i längd och loft mellan 7 och 13 grader. Formen på klubhuvudet kan vara allt från små klubbhuvuden som en modern trä 5:a till förhållandevis stora klubbhuvuden. Stora klubbhuvuden med en djup slagyta är oftast av amerikanskt fabrikat, tex Wilson. Mellanstora klubbhuvuden är i princip samma som MacGregors träklubbor från 1950 och 60 och är de mest spelbara klubborna.

Brassie      

Brassien var en arbetshäst i alla set. Klubban har fått sitt namn eftersom den vanligtvis hade en metallplatta i botten (vanligtvis mässing, "Brass"). Klubban var tänkt att kunna slås utan peg och fick därför extra skydd av metallplattan. Brassien användes också från tee där den gave spelaren mer kontroll och precision med minimal förlust av längd. Det är normalt att det inte står Brassie på klubban, så klubbor med ca 12-17 graders loft och metallplatta refereras som en Brassie. Klubbtypen tillverkades i en uppsjö utföranden och för olika användningsområden. En variant är Driving Brassie som ofta hade ett ganska stort klubbhuvud och en skaft lika långt som en driver.

Spoon, Spoon Brassie eller Brassie Spoon  

The Spoon, Spoon Brassie eller Brassie Spoon som dom kallades kan jämföras med en modern trä 3 - trä 5 i loft (ca 15 - 22 grader). Skaften är oftast ca 41 - 42 tum, men kan variera mellan 39 - 43 tum i originallängd. Som Driver och Brassie så kom Spoon i alla tänkbara former och storlekar. En del har förvånansvärt stora klubbhuvuden och är bland de lättaste klubborna att slå med. De varianter med grund, avlång tå är också mycket bra klubbor att slå med, men på grund av dess ringa storlek har de en benägenhet att gå sönder och det kan vara svårt att hitta en i tillräckligt bra form för att återställa.

Wooden Cleek      

Wooden Cleek kan liknas med något som trä 4 till trä 6 (ca 18-25 grader) och har en skaftlängd på ca 40 till 42 tum. Klubborna är väldigt svåra att hitta och det är sällsynt med ett skick som är tillräckligt bra för att kunna spela med.

Bulldog  

Bulldog är en fairwayträklubba som är vädigt svår att hitta. En bra klubba för svåra lägen. Klubban har ett kompakt huvud med en mycket rundad sula och loft mellan 18 och 24 grader. Klubbhuvudet är bara ca 2 ggr så stor som en golfboll och den är mycket bra för att slå från väldigt dåliga lägen. Bulldogs är sällan i spelbart skick, men kan vara en utomordentlig trubbel-klubba för ditt play-set.

Baffy, Brassie Iron och Wooden Iron

Baffy är väldigt likt en Bulldog men är mycket större och användes troligtvis för att slå från väldigt dåliga lägen. Brassie Iron och Wooden Iron är som namnen säger fairwayträklubbor motsvarande Mid Iron. Detta är väldigt sällsynta klubbor.

Cleek

Namnet Cleek beskriver den speciella klubbhuvudformen som har ett låg träffyta och väldigt lite konisk form från häl till tå. Den vanligast formen av de olika typer som finns är Driving Cleek, som har ett lite klubbhuvud med ca 19 graders loft och ett skaft på ca 40 tum. Andra typer som finns är Light Cleek, Lofting Cleek (Jigger), Sammy (Mongrel) och Lofter. Cleeken introducerades in mitten av 1800-talet och var vanlig till ca 1910 då spelarna fann Driving Iron och Driving Mashie enklare att slå. Till slut var det nästan uteslutande duktiga spelare som använde klubban.

Driving Iron

Som namnet beskriver så användes klubban för att slå från tee, men den användes även från fairway. Klubbhuvudet är vanligtvis formen som en Iron men kan också hittas med en tå som är lika hög som en Mashie. Dessa hög-tåade varianter verkar ha använts som en specialklubba "ovan" 1 Iron. Driving Irons utvecklades som ett alternativ till den mer svårslagna Cleeken någonstans runt 1900-talets början.

1-Iron

Klubban började användas någonstans runt 1920 och var troligtvis avsedd som ersättare för Drivning Iron, men de flesta klubbleverantörerna forsatte att erbjuda Driving Iron som en tilläggsklubba efter uppkomsten av "klubbset". Den grundläggande huvudformen skiljer sig inte så mycket mellan tillverkarna utan det är mest variation i vikt och loft.

Driving Mashie

Denna mycket bastant skaftade klubba är en precisions klubba från tee och för längre "aggressiva" slag från fairway. Klubban har fått sitt namn från det Mashieformade klubbhuvudet. Det korta klubbhuvudet med en uttalad avsmalning utåt vid tån, tillsammans med den låga loften, möjliggör för den bättre spelaren att få bollen ur lägen som längre klubbor inte kunde komma ur. I allmänhet är dessa klubbar har en ganska tjock skaft för att tillgodose denna användning.

Push Iron

Den här klubban utvecklades för ett specifikt golfslag - The Push Shot. Slaget är lite annorlunda än vad namnet säger. Om slaget utförs rätt så får man ett slag med mycket back-spin för mer bite på green. Slagets öjd är väldigt låg och var i första hand tänkt att slås i medvind. Det är ett väldigt svårt slag som bara de bästa spelarna klarade av. Det var Harry Wardon som gjorde slaget populärt. Klubban fungerar ganska bra även med en standardsving, men kom ihåg att detta är en klubba för samling och bör inte användas för spel. Om klubban sätts i ett set som en normal klubba så passar den mellan Driving Iron och Mid Iron.

Sammy

Denna specialklubba var designad för att uppfylla de duktiga spelarnas önskemål. Den passar in mellan Driving Iron och Mid Iron baserat på loft och längd. Klubbhuvudet är format som en Cleek och har ofta rundad baksida och ett skaft som en Driving Iron. Klubban kan slå bollen lika högt som en Mid Iron och nästan lika långt som en Driving Iron. Den låga tyngdpunkten i klubbhuvudet ger än högre bollbana än motsvarande klubba med annan form på klubbhuvudet. Det är en ovanlig klubba och är troligtvis mer samlingsbar än spelbar. Men i rätt händer så är det en perfekt klubba att bygga ett spelset runt.

2-Iron

2 Iron "uppfanns" i början av 1920-talet. Klubban var designad för att ersätta Mid-Iron som "nummer"-klubba, men vanligtvis så var den något mindre loftat och slog längre än en Mid-Iron. Den var troligtvis den andra järnklubban för duktiga spelare och den första för de som föredrog loftade träklubbor istället för långa järn. Klubbhuvudet form ser ut att vara väldigt lika från klubba till klubba.

Mid-Iron

Detta var en av de första järnklubborna att välja i byggandet av ett spel-set under början 1900-talet. Användningen av namnet går tillbaka till 1890-talet. Det är en järnklubba för medium långa slag. Den användes för en typ av slag som krävde en lägre bana med mycket rull. Ett antal tidiga instruktionsböcker rekommenderar att börja med denna klubba när den först lära sig att spela spelet. Det är viktigt att hitta ett väl fungerande exempel av denna klubba när du börjar spela banor över 5.800 meter i längd.

Mashie Iron

Den här klubban har vanligtvis samma specifikation som en Mid-Iron. Före 1930 var den troligtvis använd vid situationer där det Mashie-formade huvudet var bättre lämpat. Klubban var ibland ett komplement till numrerade set som en nyttoklubba under senare 20 och 30-talet. Detta var klubban som Bobby Jones använde vid sitt berömda slag ur fairwaybunkern för att vina British Open 1926.

Approaching Cleek

Klubban uppkom på 1890-talet och dess namn beskriver klubban väldigt bra. Den är utformad för att göra inspel mot green. De flesta av dessa klubbor är gjorda med sk. musselback. Approching Cleeks är kraftfulla klubbor och de har en suverän känsla i slagen på grund av den ökade vikten bakom sweet spot kombinerat med ”musselback”-formen. För den bättre spelaren med en konsekvent sving så är detta en mycket bra klubba, men för den mindre erfarna spelaren så kan den vara lite för svår att hantera.

Iron

På 1800-talet så används klubban till medium långa inspel. De flesta 1900-tals klubborna med skoror som har "Iron" stämplat på klubbhuvudet går ungefär att jämföra med Mid-Iron men med något mer loft. Den vekar även ha används som klubba mellan Mashie och Mid-Iron. Det finns noterat om spelare som haft både en Iron och en Mid-Iron i bagen.

Mongrel Mashie

En specialklubba som designades för att passa in mellan Mashie och Mid-Iron. Mongrel var synonymt med "freak" för att beskriva specialklubbor, men exempel visar att det varit en "betweener club". Klubbhuvudets form är väldigt lik en "Iron" och den har väldigt lite drag kvar från Mashien. Klubban presterar väldigt lika en 3 Iron och skulle kuna vara dess föregångare.

3-Iron

Den tredje klubban i numrerade set. Den passar in med loft och slaglängd mellan Mid-Iron och Mashie. Detta är en klubba som troligtvis används mycket då de flesta spelare hamnar så den passar bra i längd för inspel mot green.

Jigger (Lofting Cleek)

Klubban uppfanns strax innan 1900-talet och utgick från en Cleek med klubbhuvudet lutat bakåt för inspel som gav en längre carry. Klubban tänktes fylla glappet mellan Mid-Iron och Mashien vid fulla slag men den var även mycket användbar vid pitchar och chippar. Ofta kortades klubblängden av något för att de var lite för svåra att slå med full sving. Klubbans grunda huvud gör den svårslagen för de mer orutinerade spelarna, samtidigt som den ofta är de duktiga spelarnas favorit.

2 Mashie

Detta är en klubba tänkt som den "andra" Mashien som en spelare la till i bagen för att ge ett alternativ eller för att fylla gapet mellan den "första" Mashien och Mid-Iron. Klubban var också en reserv ifall den första skulle gå sönder. 2 Mashie är en sällsynt klubba som dokumenteras passa in perfekt mellan Mashie och Mid-Iron vad gäller loft och skaftlängd. Spelare med två Mashie hade ofta en av dom som favorit för halvsvingar och pitchslag.

4-Iron

Klubban uppfanns för att fylla glappet mellan 3-Iron och Mashie. Ibland användes den även som ett alternativ till Mashien. Originalset som har båda visar att de hade samma loft och längd och man kan anta att de hade olika karaktär och slagmöjligheter. Skillnaden var formen på klubbhuvudet och en 4-Iron var nästan alltid lättare.

Mashie

Klubban uppfanns på 1880-talet och skapade troligtvis "järnklubbe"-revulotionen. Huvudformen är kortare och djupare än en Cleek eller ett "Iron" och har en mer konisk form från häl till tå. Detta ger den dess yxlik form. Mashie var den mest använda järnklubban i bagen och användes till allt från sin maxlängd till korta inspel och chippar. Många spelare hade två Mashies i bagen, antingen en som reserv ifall den första skulle gå sönder eller som alternativ med annan spelkaraktär.

Spade Mashie

Den här klubban är lätt att identifiera genom sitt förstorade klubbhuvud. Klubban är som en Mashie med större klubbhuvud och ökad loft. Genom klubbans design gör den sig till rätta i fluffiga lägen där man ej vill slå under bollen av misstag. Spade Mashien fyller också glappet mellan Mashie och Mashie Niblick. Spade Mashien kan vara en ganska svår klubba att använda. Det lättare klubbhuvudet (för att kompensera dess storlek) gör den svårare att kontrollera. Testa ordentligt innan du köper en till ditt play-set

Mashie Niblick

En väl loftad klubba som var tänkt att passa i mellan Mashie och Niblick. Klubban passar utmärkt för pitchar, chippar och högre inspel. Som de flesta klubbor från hickory-eran så finns den i ett brett urval av former och storlekar. Den mest populära formen är den äggformade.

Benny

En typ av Mashie Niblick som utvecklades av Ben Sayers, North Berwick. Den har en distinkt huvudform som är väldigt likt en Mashie Niblick men med loft som är närmare en Spade Mashie. Klubban kan användas som ett alternativ till Spade Mashien för att fylla gapet mellan klubborna. Klubbhuvudets måttliga storlek gör klubban mer lättslagen än Spade Mashie. Det är också en sällsynt klubba men väl värd att hitta för ett spel-set.

Niblick

Den mest loftade klubban i hickory-eran. Den kan närmast jämföras med en sand-wedge. Precis som sandwedgen så var den designad för att användas för bunkerslag, lobbslag och för att få ut bollen från andra svår lägen. Klubban går att hitta med stor variation på loft, motsvarande allt från pitching wedge till lob wedge. Klubban erbjöds även i en rad olika stilar och storlekar, från klubbhuvuden bara något större än bollen till "Giant" och "Mammoth"-niblicks som hade en diameter på 8 tum.

Putter

Detta är en av få klubbor vars namn och syfte fortfarande används. Putters finns i stor variation av former och stilar. Detta har varit, och fortfarande är, den klubban det har experimenterats mest med.